Biografi - Lagen om dogmer

Lars von Trier är en kontroversiell och innovativ filmskapare som föddes den 30 april 1956 i Köpenhamn, Danmark. Von Trier började sin karriär vid en tidpunkt då dansk film befann sig i djup kris, eftersom det sedan 1950-talet och framåt, dvs. efter Dreyer, knappt hade producerats något riktigt bra i Danmark (med undantag för några filmer som var epigoner till Dreyer).

Det var inte förrän på 1980-talet som något började röra på sig i dansk film och det var tack vare von Trier (vars riktiga namn är Lars Trier, till vilket regissören lade till "von" som en ren affekt), en ung man som just hade tagit examen från Köpenhamns filmskola och var upphovsman till två kortfilmer som väckte stor uppmärksamhet, "Nocturne" och "Image of a Relief". Året var 1981.

Tre år senare regisserade han sin första film, som fortfarande anses vara hans bästa prestation, "The Element of Crime", som hyllades av kritikerna i hemlandet och inte alls fick stöd av allmänheten. Filmen fick ett annat öde utomlands: den tilldelades priset för bästa tekniska bidrag i Cannes.

The Element of Crime" följdes 1987 av "Epidemic", som gjordes med en mycket begränsad budget och avfärdades av kritikerna som pretentiös och utan substans. Kort sagt verkar von Triers karriär inte vilja ta fart, klämd som den är mellan icke-konformistiska toppar som uppskattas av en nischpublik och experiment som är okända för de flesta. Den danske regissören försökte igen med en TV-film, "Medea".Även här uppskattas dock inte originaliteten i von Triers klippning, kanske för att TV-publiken i själva verket är föga benägen att avkoda visuellt komplexa budskap.

Von Trier fortsatte sedan sin resa med "Europa", slutet på den trilogi om Europa som inleddes med "Brottets element" och fortsatte med "Epidemic". Som vanligt blev filmen nedvärderad i hemlandet men hyllad utomlands, så mycket att den i Cannes, i överensstämmelse med en allmän renässans för dansk film, tävlade om Guldpalmen.

Kritikerna och den danska publiken ändrade inställning till von Trier med "The kingdom-Il regno", en TV-film i fyra delar om vardera en timme, som också (om än tillfälligt) visades i Italien. Filmen, en skräcksatir om livet på ett gigantiskt sjukhus, blev en stor internationell framgång och presenterades än en gång i Cannes.

1995, å andra sidan, var det år som förde von Trier till den internationella filmhistoriens hedersplats tack vare att han, tillsammans med andra filmskapare i hans närhet, presenterade sitt poetisk-programmatiska manifest, "Dogma 95", som har blivit berömt och ibland felciterat.

Manifestet, för att uttrycka det rakt på sak, är ett slags dekalog som förbjuder tekniska, sceniska, fotografiska och narrativa konstgrepp: en poetik som vissa har beskrivit som anti-cinematografisk, eller åtminstone ett förnekande av vad många anser vara filmens väsen.

1996 regisserade von Trier en av de mest framgångsrika filmerna i dansk filmhistoria, "Ödets vågor", en berömd film som nästan helt spelades in med handhållen kamera och som vann juryns stora pris i Cannes. 1997 kom "The kingdom 2", den andra delen av sjukhusfarsen, som nästan blev mer framgångsrik än den första. Filmen presenterades i Venedig. I Italienmen i resten av Europa var det en stor framgång.

1998 släpptes två Dogma-filmer samtidigt, båda presenterade i Cannes: Vinterbergs "Festen" och von Triers "Idioterna". Den förra vann Stora jurypriset ex-aequo med Boormans "The General". Samtidigt verkade Dogma 95 vara en stor framgång bland de mest kräsna filmskaparna (filmer som Jacobsens "Mifune" och Levrings "The King is Alive" ansluter sig till von Triers regler,"Barrs 'Lovers' och andra).

Vid det här laget verkar den danske regissören verkligen ha spelat ut alla sina narrativa kort. Vissa anklagar honom för att vara alltför fäst vid sina dogmer, för att ha låsts in i en färdigförpackad poetik, för att redan ha sagt allt. År 2000 lyckades regissören istället överraska alla med en oväntad film, "Dancer in the Dark", som har en lika respektabel som heterogen rollista. På den stora filmdukenPå filmduken syns den trogna sångerskan Björk och den franska filmikonen Catherine Deneuve tillsammans med von Triers favoritskådespelare Jean-Marc Barr och Peter Stormare. Den här gången övertygar filmen även på bio och vann dessutom Guldpalmen i Cannes för bästa film och bästa kvinnliga prestation (Björks).

Sammanfattningsvis är von Trier, tillsammans med Kusturica, Gilliam, Tarantino och Kitano, en av de mest originella filmskapare som den moderna filmen har kunnat uttrycka. Detta bekräftas också av hans efterföljande verk "Dogville" (2003), "De fem variationerna" (2003), "Manderlay" (2005), "The Big Boss" (2006). Hans senaste verk är "Antichrist" (2009, med Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg).