Biografi - Tankens kraft

Gianni Vattimo föddes den 4 januari 1936 i Turin, staden där han studerade och tog examen i filosofi; han specialiserade sig vid universitetet i Heidelberg med H. G. Gadamer och K. Loewith. Sedan 1964 har han undervisat vid universitetet i Turin, där han också var dekanus för fakulteten för litteratur och filosofi.

Han har undervisat som gästprofessor vid ett antal amerikanska universitet (Yale, Los Angeles, New York University, State University of New York) och hållit seminarier och föreläsningar vid större universitet runt om i världen.

Under 1950-talet arbetade han med RAI:s kulturprogram. Han är medlem i de vetenskapliga kommittéerna för olika italienska och utländska tidskrifter och medverkar som kolumnist i dagstidningen La Stampa och olika italienska och utländska tidningar. Han är korresponderande medlem av vetenskapsakademin i Turin. Hedersutmärkelse från universitetet i La Plata (Argentina, 1996) HedersutmärkelseHan är vice ordförande i Latinitys akademi och har avlagt examen vid universitetet i Palermo (Argentina, 1998).

I sina verk har Vattimo föreslagit en tolkning av den moderna hermeneutiska ontologin som betonar dess positiva koppling till nihilismen, som förstås som en försvagning av de ontologiska kategorier som övertagits av metafysiken och kritiserats av Nietzsche och Heidegger. En sådan försvagning av tillvaron är det vägledande begreppet för att förstå den mänskliga existensens särdrag i den senmoderna världen, och(i form av sekularisering, övergång till demokratiska politiska system, pluralism och tolerans) är också den tråd som löper genom varje möjlig frigörelse. Han har förblivit trogen sin ursprungliga religiös-politiska inspiration och har alltid odlat en filosofi som är uppmärksam på samhällsproblemen.

Den "svaga tanken", som har gjort honom känd i många länder, är en filosofi som betraktar den mänskliga frigörelsens historia som en gradvis minskning av våld och dogmatism och som förespråkar övervinnandet av de sociala skiktningar som härrör från dessa. Med sin senaste bok "Credere di credere" (Garzanti, Milano 1996) har han också för sin egen tanke gjort anspråk på beteckningenEn reflektion som fortsätter i nya publikationer som "Dialogo con Nietzsche. Saggi 1961-2000" (Garzanti, Milano 2001), "Vocazione e responsabilità del filosofo" (Il Melangolo, Genua 2000) och "Dopo la cristianità. Per un cristianesimo non religioso" (Garzanti, Milano 2002).

Med viljan att kämpa mot de dogmer som föder våld, rädsla och social orättvisa engagerade han sig politiskt, först i Radikala partiet, sedan i Alliansen för Turin och i Ulivos valkampanj, som han är en övertygad anhängare av. I dag ser han i Vänsterdemokraterna platsen för att föra sina strider som ledamot av Europaparlamentet. För närvarande deltar han isom permanent inbjuden till den nationella styrelsen för DS Homosexual Coordination (CODS).

I Europaparlamentet deltar han i arbetet i kommittéer som:

Ordinarie ledamot i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott; suppleant i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor; ledamot i den interparlamentariska delegationen EU-Sydafrika

Han har också utövat annan parlamentarisk verksamhet i råden Sokrates, Kultur 2000 och Ungdom samt i den interinstitutionella gruppen kommissionen-Portugals ordförandeskap-Europaparlamentet om narkotikapolitiken i Europa, som har till uppgift att fastställa en handlingsplan för Europeiska unionen för åren 2000-2004. Han deltog som ledamot i arbetet i det tillfälliga utskottet för den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingen.Satellitavlyssning kallad "Echelon". Han medverkar som kolumnist i: La Stampa, L'Espresso, El Pais och Clarin i Buenos Aires.